Ska du till månen eller Hamningberg?

Hamningberg överlevde andra världskriget. Och så är det för mig, som en av ättlingarna till ett förövarfolk, en annan plats i Finnmark som berör mig väldigt mycket. För tydligen är det bara tack vare en lycklig omständighet som Hamningberg är den enda byn i området som inte brändes ner av tyskarna.

Vi känner oss redan lite vid världens ände i Finnmark, men inte förr har vi tagit oss från Vardø till Hamningberg, cirka 40 kilometer bort, förrän vi redan känner oss avlägsnade från världen – snarare på månen. Här växer knappt något, klimatet har format ett bisarrt, enkelt och kargt landskap, med kyla, snö och starka stormar.

Du kan bara passera denna stig under sommarmånaderna, på vintern härskar det vita helvetet här i allt mörker. Och även där är vägen till Hamningberg inte för svaga hjärtan.

Strax före fiskebygden Hamningberg visar sig landskapet i fårade skifferfigurer, innan den lilla staden med sin numera turistiska charm öppnar upp för oss nostalgiker och drömmare.

Hamningberg – det sista vittnet

Det finns inte mer nordöstra Norge än att vi har nått Hamningberg. På vintern borde det vara näst intill omöjligt att ta sig till denna plats, åtminstone med bil. Framför oss ligger Barents hav som sträcker sig långt in i Ryssland och är hem för valar, isbjörnar och valrossar.

Här i Hamningberg fanns det lika många tyska ockupanter som överallt i Finnmark. Det tydliga mandatet vid en eventuell reträtt var att förstöra och bränna ner allt som blev kvar. Hela byar och bosättningar brändes ner här längst norrut i Norge, hur avlägsna de än befann sig.

Men här i Hamningberg trodde de tyska soldaterna på ryktena om att ryssarna var nära och därför lämnade de snabbt allt. bakom glömde att sätta eld på byggnaderna. Enligt ett rykte lämnade de de heta kastrullerna på spisarna.

Och så är det nog detta faktum att vi än idag kan titta in i ett tidsfönster i Hamningberg, vilket ger oss en inblick i det vardagliga och kulturliv beviljat till fiskare under tiden omkring 1900.

Hamningberg – Rysk arkitektur mot norsk fisk

Den ryska gränsen är inte långt, havet är delat. På grund av den nära handeln med Ryssland såldes handlarna fisken från kustregionen och fick prefabricerade rysktillverkade hus som byggdes ihop på plats. Naturligtvis har Norge självt mycket virke tillgängligt, men inte i polarområdet. Och så var rutten via Ryssland mycket mer ekonomisk, eftersom det omkring 1900 varken fanns dagens vägförbindelser eller järnväg. Utbytet sker främst över Barents hav.

De flesta av de 65 hus i Hamningberg som idag finns bevarade kommer från Ryssland. Förutom veden till husen köptes även spannmål från ryska handlare, pomorerna. Hamningberg kom till först 1900 och ansågs med cirka 250 invånare vara den största fiskebygden i regionen. Till Hamningbergsbygden finns några båthus med lägenhet ovanför, några enkla båthus, kyrkan, Hamningbergsägarens lilla villa och även en liten butik.

På 1950-talet fanns en liten fiskförädlingsanläggning. tillade, dess byggnad är fortfarande bevarad idag.

När folket lämnade Hamningberg stod tiden stilla

Det finns inga fler boende idag. Åtminstone inte året runt. Men under sommarmånaderna kommer mer och mer liv tillbaka till husen. På 1960-talet var det en för stor börda för regeringen att ta hand om de avlägsna platserna och bosättningarna. Från 1965 var man motiverad att lämna Hamningberg med en bonus. De hade mycket föredragit att ha en ny brygga för sina båtar, men det blev aldrig godkänt.

Hamningbergs historia går tillbaka till 1500-talet. Överflödet av fisk var redan legendariskt på den tiden och möjligheterna att landa på stranden med de små båtarna som går ut i havet är idealiska.

Idag är denna plats en minnesrelik, i den lilla butiken Det bjuds på våfflor och dryck samtidigt som vi låter områdets vind och Hamningbergs historia blåsa runt våra ansikten. Med tur kommer ett par renar att springa längs stranden eller en val simmar i synlig närhet av denna bukt.

Leave a Comment